Curatorial statment

Under våren 2012 utspelar sig performanceprojektet Power Distortion 2 på och i anslutning till Konstnärshuset i Stockholm. De medverkande konstnärerna Iris Smeds, Ruben Wätte, Åsa Elieson, Ulrika Sparre, Kjersti Vetterstad, Monica Winther och Louise Dahl-Lindvall har bjudits in för att de alla på olika sätt anlägger ett maktkritiskt perspektiv och/eller osäkrar gränsen mellan det subjektiva och det objektiva. PD2 experimenterar med alternativa former för dokumentation varför författarna Stig Larsson och Lili von Wallenstein också knutits till projektet för att ombesörja den spektakulära dokumentationen av Power Distortion 2.

Eftersom personliga, förvrängda, regelvidriga och närmast slumpartade upplevelser ligger närmare performanskonstens oborstade karaktär av kaos, pågående och oförutsägbarhet har PD2 sakkunnigt beslutat att bannlysa alla former av fotografering och videoupptagningar av händelserna som utspelar sig inom ramen för PD2 och istället experimentera med andra typer av dokumentation. Detta beslut är vid sidan av sin uppmuntran till mytbildning, visklekar och berättartraditionens oöverträffade livsduglighet, även en uppgörelse med den hegemoni som fotografiet oförtjänt kommit att uppbära sedan bröderna Lumieres snilleblixt. Trots att vi i själva verket känner till att tillvaron är oerhört komplex, mångbottnad och motsägelsefull fördummar vi oss ofta glatt till att ställa frågan: ”Har du bildbevis?” Vi behöver bara dra oss till minnes den berömda bilden av soldaten på kullen i Sarajevo, med sitt gevär riktat mot modern och barnet på heden för att inse att en sådan bevismetod inte ens lyckas med att verifiera så mycket som det enklaste av påståenden. I det fallet: Vem riktade sin bössa mot vem.Förflyttad från journalistiken till performancekonsten stöter fotografiet på ytterligare anledningar att ifrågasättas. Hur säljbar och därmed urlakad riskerar performancekonsten inte att bli då den inställsamt säljer ut sig som en produkt, fjärran sin kärna av händelse och presens. Vi vet ju också alla att en bild, utöver att vara en fastfryst förnekelse av det ständigt pågående också tenderar att del upp det gemensamma rummet i scen och publik. Och till vilken nytta? Till fegt beskydd och oskadliggörande av performancekonstens subversiva potential? För att kunna säga: ”Jag var där”? Säg det med en sång istället! Överhuvudtaget har ju förresten bevisföring mycket litet att göra med performancekonst. Och fotot, med sina utvalda fyra hörn bevisar ju i stort sett ändå ingenting alls som har relevans för de fria konsterna. Du som beger dig för att delta i händelserna inom ramen för POWER DISTORTION 2 kan ha en kamera i fickan eller inte, så länge dulåter bli att använda den har jag inga synpunkter på det.

Åsa Elieson, januari 2012

Power Distortion är ett anarkistiskt demokratiprojekt medkonstnärlig handling som metod. Power Distortion syftar till att ifrågasätta gängse strukturer och sätter en ära i att trycka på distortionknappen varhelst stentrianmässig power ansamlats och organiserats på ett förutsägbart, långtråkigt och förtryckande sätt. Power Distortion är handling på det bildkonstnärliga området och verkar genom högkvalitativ konst som just handling, inte som vara eller valuta. Power Distortion verkar subversivt för att perforera allt vad "den stora berättelsen" heter och drar genom sin framfart upp virvlar av multipla, motsägelsefulla, subjektiva utsagor som utgör själva förutsättning för demokrati, mångfald och delaktighet.

Power Distortion som varje år tar sig an olika genrer och gränsland inom bildkonsten skapades och drivs av konstnären Åsa Elieson. PD2 leds och cureras av Åsa Elieson med assistans av Martin Ålund.

Läs mer på: www.sektionen.tk.